Klicka på länken ovanför för att komma till vackra Lanzarote

 

Himlen var mörk men stjärnklar, jag tittade ner och såg Paris i ett hav av ljus. Det var för högt för att se Eiffeltornet.

 

Jag minns förra veckan, då var det solsken. Fastklistrad vid flygplansfönstret såg jag Danmark likt ett lapptäcke, vi flög över Holland och fast jag inte såg landet på nära håll såg jag klart och tydligt ett land olikt Danmark. ”Lapptäcksrutorna” över Holland såg mer avlånga ut.

 

Allt medan planet steg, steg även trycket i öronen. Huvudet fick hållas stilla, minsta rörelse och det kändes som en svallvåg. Bättre gick det vid landningen, eller så tog spänningen överhand. Efter att ha suttit still i fem timmar, kändes det som om nacke och nedre höftregionen pressats samman. Då var det en befrielse att få sträcka ut sig.

 

Vi fick åka buss i ca. fyrtiofem minuter innan vi nådde vårt hotell. Jag passade på att studera omgivningarna genom fönstret. Jag såg höga nakna berg i olika färger, färgskiftningarna som berodde på de olika mineraler som fanns i bergen. Husen var vita, för mig såg det ut som om alla stöpts ur samma form och att det varit rea på vitfärg. Anledningen till formen var att husen bara fick vara max tre våningar höga. Vi fick aldrig reda på varför, antagligen med risk för vulkanutbrott.

 

Fylld av förväntan låste vi upp dörren till vår svit. Och blickade ut över balkongen och öns insekt hälsade oss välkomna, en nyckelpiga! Vid närmre titt på fåglarna så fanns här även gråsparvar. Ja ja, hemma har vi i alla fall inte två meter höga julstjärnor och bougainvillea klängande längs med hustaken. För att inte tala om palmerna, dessa vackra stammar och fjäderlika blad.

 

Då vi insupit atmosfären drog vi oss neråt centrum för att se vad restaurangerna hade att erbjuda och titta i affärerna. Jag bestämde mig för att ta den inhemska fisken cherez. Maten serverades i rejäla portioner och det var billigt. Min favorit var kanariska potatisar, ingen jordsmak någonstans. Denna potatis är lite lätt röd i skalet och påminner om våra nypotatisar. Potatisen skall kokas med skalet på i väldigt salt vatten. Hela min veckas meny vad gällde mat bestod av fisk. Dock vägrade jag äta musslorna och bläckfisken som kom in på min tallrik då jag beställde grillad fiskblandning. Annat som var billigt här på ön var de utsökta drinkarna.

 

Första natten blev jag varse om att även på Kanarieöarna var det vinter. Fullt påklädd, tre filtar och skallrande tänder försökte jag somna. Åk inte i januari! Dagstemperaturen var bättre, cirka tjugo grader.

 

Utflykter skulle man boka in sig på, och vi valde tre som verkade trevligast.

 

Det hade hunnit bli mörkt då vi for i väg på den första utflykten. Då vi anlände förstod jag varför den var vald att ligga på kvällstid. Det var himmelskt eller rättare sagt jordiskt.

Jameos del agua, grottan som uppstod genom en luftbubbla i en lavaström. Det är svårt att i ord beskriva denna sagolika plats. Man fick gå nerför ganska branta stentrappor. Där kom vi till en restaurang med ett dansgolv. Ytterligare längre ner fanns en liten ”sjö” där sällsynta vita, blinda kräftor levde. Ett mycket påkostat ljusspel fanns inbyggt i grottan. Längre in gick det uppför igen, då kom man till en öppen plats. En konstgjord sjö, palmer och blommor fick man skåda innanför dessa grottväggar. När sedan blickarna vandrat runt och man såg en stjärnklar himmel blev man lite knäsvag över att få uppleva något så vackert. Det fanns mer att se, en öppning ledde ner till ytterligare en grotta. Musik strömmade ut ur högtalare och ”salen” var inredd som en konserthall, åttahundra människor fick plats. Att sitta på bänken, lyssna till passande musik och beundra grottans former, kommer att vara ett minne för livet.

 

Nästa bravad som vi bokat in oss på, var kamelridning. Denna upplevelse är heller inget man glömmer i första taget. Inte för den underbara upplevelsen utan för att man trodde sin sista stund var kommen. Min pojkväns över hundra kilon och mina sextiotre på var sin sida om en kamel som hade smalare ben än mig, då var man rädd. När vi sedan vandrade på en led där stupet var på min sida, då tog mitt hjärta ett extra skutt. Kamelridningen varade som tur var bara en tio minuter.

Färden fortsatte upp till öns enda halvaktiva vulkan och tillika nationalpark, Timanfaya. Vi fick se en konstgjord gejser. Ett rör som gick ner sex meter i berget, fylldes med vatten och en explosion av vattenånga for upp. En buske antändes på några sekunder genom att läggas i en halvmeter djup krater, vars temperatur höll cirka fyrahundra grader. På ett ställe fick vi stå i en ring med utsträckta händer. Parkförvaltaren grävde cirka sextio centimeter ner i gruset med en spade och lade nästa spadtag i våra händer. Stenarna var så varma att de inte gick att hålla. Restaurangen på toppen av berget höll sig med naturens egen spis, en grill byggd ovanpå en sex meter djup krater. Värmen från kratern räckte gott och väl till att steka både korv och kyckling på.

 

Vi steg på vår buss och åkte runt i parken. Detta månlandskap bjöd på berg och kratrar i skiftande färger. Efter denna tur for vi i väg till vindistriktet i La Geria, här berättades om deras högst lustiga sätt att odla vinrankor. Vinrankorna planterades i något som såg ut som minikratrar. Dessa plantor grävs ner i vanlig matjord, sedan strös lavasand ovanpå för att behålla fuktigheten i marken. Att rankorna är i en håla beror på att de ska skyddas mot vinden. Vinrankorna växer dessutom längs med marken och inte upprätt. Bussen körde sedan vidare till en by, Mancha Blanca. I byn väntades en middag som avslutning på dagens utflykt. Enligt sägner så var Mancha Blanca den enda by som blev skonad från lavautbrottet på 1700- talet. Människorna i byn vägrade att ge sig av och på grund av sitt mod hjälpte helgonet Dolores dem genom att leda lavan runt byn.

 

Den sista utfärden var till marknaden i Teguise som hade över fyrahundra registrerade stånd. Det gick snabbt att avverka ett par timmar och det kändes som vi varit där i några minuter då det var dags att åka tillbaks. Lite inköp blev det i alla fall, en jacka och lite krims krams. Teguise var huvudstaden på ön förr, men man insåg att det inte var så smart att lägga huvudstaden mitt på ön. Ur försvarssynpunkt är det bättre att ligga vid havet. Arrecife som ligger vid havet blev den nya huvudstaden, där finns också öns flygplats.

 

Under hela veckan vi var på ön, dök en liten djävul upp i olika former. Hängsmycken, prydnadssaker och statyer föreställde denna djävul. Vi frågade vem han var och fick till svar att det var El Diablo och det var hans ö.

Mycket mer fanns att beskåda, men då skulle man ha varit där längre och haft framför allt mer pengar med sig. Det går åt en del då man ska ha roligt. En tripp som blev inställd på grund av för lite anmälningar, var till öns kände konstnärs hem, Cesar Manrique. Han dog i en tragisk bilolycka 1992 vid sjuttiotre års ålder. Manrique har praktiskt taget byggt upp ön. Denna mångsidiga man såg fördelarna i Jameos del aqua, han grundade Timanfaya och mycket mer.

 

En vecka går fort. Plötsligt var måndagen här, bussen avgick kvart i elva och flyget var lite försenat. Jag vill gärna åka tillbaks igen, för det finns mer att se och upptäcka. För tillfället är det skönt att ha kommit hem.